i miss screaming and figthing and kissing in the rain.


varför hittar man aldrig någon som verkligen får en att darra i hela kroppen när man kysser honom? ska man verkligen behöva nöja sig med någon som inte är det man själv känner är det bästa?
man blir helt avundsjuk på paret i the notebook ju.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0